Min röst hörd.

Varje dag föds det barn till psykiskt sjuka föräldrar och/eller föräldrar som missbrukar. Det är en daglig kamp, som man som barn till föräldern inte rikitgt kan göra någonting åt. Det är bara att "gilla läget". Men det är inte alltid så lätt. Jag vet.

För att göra en lång historia kort:
Jag är född och uppvuxen men en psykiskt sjuk mamma. 2009 fick hon diagnosen Bipolär sjukdom. Innan hon fick sin diagnos var hon mycket sjuk och gick väldigt upp och ner i maniska perioder och har X antal gånger försökt tagit sitt liv (även efter fastställd diagnos, men inte lika kraftigt). Detta satt såklart sina spår, både i mig, mina syskon och andra människor i våran omgivning.

När jag var yngre (sisådär 13,14,15), så hade inte jag den möjligheten som många andra av mina vänner att kanske kunna gå på bio, spela bowling, åka från Gotland osv.  då min mamma inte jobbade, hon hade skiljt sig med min pappa (som jobbade men inte hade någon speciellt stadig ekonomi) och vi är en syskonskara på 6 syskon. Så pengar fanns det precis så det räckte. Detta resulterade till att jag hamnade i helt fel umgängeskrets, gjorde dumma saker och så småning om fick flytta till ett jourhem. Det blev min vändpunkt. Jag hade bestämt mig, jag skulle aldrig mer strula till det. Jag skulle sköta skolan, ta studenten och bevisa att JAG kan.

Idag går jag 3e året på gymnasiet (mitt 4e år pga jag bytte linje) och tar studenten 2012. Jag är nöjd med hur mitt liv ser ut idag, fast jag inte har kontakt med min pappa.. Men min och min mammas relation är relativt stabil och vi träffas i stort sätt varje dag.

Jag är stolt över att vara ett Maskrosbarn, ett barn som klarat kampen med en sjuk förälder.

MITT PROJEKTARBETE:
Jag har valt att med handledning utav organisationen Maskrosbarn starta en "grupp" om 5-6 tjejer i åldrarna 13-15 år som också är Maskrosbarn. Vissa kan tolka det som en "stödgrupp", andra inte. Skillnaden är att Vi inte kommer sitta i ett rum på Socialkontoret och prata om våra problem under framtvingade förhållanden utan vi skall istället göra något roligt tillsammans någon/några kvällar i veckan. Tex, bowla, gå på bio, laga mat tillsammans, fika osv. 

Varför?
Jo, som jag beskrev innan så är detta något jag själv inte kunnat göra. Och jag vet att det ger så mycket. Vissa av dessa ungdomar har inte råd att göra någonting sådant. Och sen att få göra det med likasinnade, kan göra det SÅ mycket roligare.. Om inte annat mer givande.

När jag har pratat med dom på Maskrosbarn så har dom berättat att det är inte på stödgrupperna på kontoret som ungdomarna pratar (givetvis där med, men inte lika "lätt") utan det är påväg hem från bion, eller under en fika. I avslappnande, normala, kloka miljöer.

- UNDER KONSTRUKTION -